afrikan

missödena staplar sig på varandra när jag hankar mig fram genom den 24 timmar långa vardagen. För att sen börja om. har ni hört nått om Sisyfos? Inte? Nä jag känner honom i alla fall och visst han har det fett tungt och så men fan inte lika tungt som jag. TONGT. Fuck er och ni som snackar, ändrar, velar, dissar, hackar, kommer med synpunkter hela jävla tiden, vill jag sitta och pilla navelludd och lacka är väl fan det min business? Jag klarade förvisso matematiken med en liten fingerborgs marginal och jag har tappat allt vad speed heter men jag försöker. Försöker läsa er och lära mig men det är ju inte så jävla enkelt när ingen vet vem dom själva É. Identitetskrisen är den största och mest långvarade epidemin på Moder jord. Istället snackar ni om att Bara vara. Bara är. Något nytt hippiekoncepttänk som ska få oss att må bra men funkar det verkligen? Kanske som en fylla. En sån fylla där man super så att skallen trillar av och rullar in under soffan. En kort, skön verklighetsflykt. En förenklad version av carpe diem lite för att åtminstone på det symboliska pappret slippa den press som konstant hänger på en. Man måste ju prestera, måste vara insatt, läsa på och vara kunnig, om sitt samhälle, sina medmänniskor, sina älskade och till och med dom man inte bryr sig ett piss om. Vi strävar efter det logiska men logiken är ologisk och vi med den.
Spyr av osäkerheten och kappvändande horor. Dessvärre finns det ju många av den varan, därför har jag nu gått och fått anorexia. Skrattar absurt, som om jag hade tid åt den skiten egentligen. Men man är ju inte mer än mänsklig, och det blir ju bättre eller hur? Det måste lösa sig liksom. Det är därför man bryr sig hit och dit, FÖRSÖKER, jävla fundeamentalt ord i sammanhanget, göra folk till lags. Det är ju bra i den långa längden. Eller? Va? Snälla? Herregud.

Imorgon är en ny dag. Då ska jag bara vara.