afrikan

Dina onödiga handlingar gjorde mina handlingar onödiga, det jag gjorde blev onödigt i onödan. Som vanligt. Stanna.
Fick ett mail idag. Från Agon. Publicerar kanske det snart. Det är lite twistat. Han verkar ha problem. Min uppfattning är att han nog inte riktigt existerar, lite som en identitetskris, men att han ständigt är med och påverkar, precis som alla andra vän- och ovänner i din närhet.

Ju mer jag vet, desto mindre vet jag. Jag gillar det. Jag gillar det för att det är sant. En mening som kortar ned verkligheten, drömvärlden och går att applicera på de mest omöjliga ting - som kärlek. Det är annars väldigt svårt att dra paralleller mellan kärlek och något logiskt och rationellt. Men jag tycker jag lyckats ganska bra här. Mer än så vill jag inte skriva. Eller snarare, jag tillåter inte mig själv det. En punkt jag har blivit väldigt mycket bättre på. Tack tack för det, försvinn nu.

Aftonbladets kampanj är nobel. Vi gillar olika! Jag gillar det. Har gillat det ända sen jag såg det för första gången. Vilken jävla bra idé! Tydligen tagen från en fransk reklamkampanj också, ett extra plus. Men säg den lycka som varar länge. Det s.k fenomenet Facebook har fått en grupp, Vi gillar lika, ett ironiserande över vad som är rätt. Och jag läser: "Vi tror på en gemenskap i samhället grundat på lika språk, lika kultur och lika värderingar"

Det bränner i mina ögon, jag tappar synen, min magkatarr kommer tillbaka och benen vill sparka på den som skrivit detta. Lika kultur? Lika värderingar? Ordet värderingar kan vara det farligaste som lagts i människans mun. Isåfall har vi alla lika värderingar. Vi vill alla ha mat på bordet, att våra barn och våra äldre ska få en bra omsorg, att det ska finnas jobb till alla, vill jag gå och se på bio ska det gå och vill jag kunna få tillgång till att köra bil ska det inte vara några problem, vill jag lyssna på Bruce Springsteen ska jag kunna göra det och vill jag bli snickare ska jag få möjlighet till att bli det. Det är däremot våra intressen (!) som skiljer oss åt. Vad vi vill äta för mat, vad vi vill se på för film på bion, vilken bil vi vill köra, vad vi vill lyssna på för musik och vad vi vill jobba med och jag tror att alla dom 6,567 personerna som är med i den där gruppen har olika svar på dessa frågor. Och jag tror förövrigt att noll av dom 6,567 personerna som är med i den där gruppen kan definiera ordet kultur.

Ponera nu tillsist att Ande, 48, rasist halva sitt liv och en stor fantast utav dansband, har åkt till Löddeköping för att titta på Torssons. Plötsligt hamnar han bredvid Hassan, 50, även han en stor fantast av dansband och i synnerhet Torssons. Plötsligt har Ande och Hassan en så kallad lika värdering, det två ord som Ande under sina möten med andra rasister, under upplopp och kravaller, fått höra att han och i detta fallet Hassan indirekt inte ska ha. Kanske börjar Ande tänka till? Kanske är inte Hassan roten till allt ont? Han gillar ju trots allt något som jag gillar. Det finns fortfarande tid, Ande!

Vi gillar lika-gruppen förespråkar lika värderingar, men ovanstående talar för att detta är en omöjlighet, eftersom det inte finns något som är exempelvis konstant svenskt, danskt, norskt, dvs lika. Allt är flytande och formbart. Allt förändras med tiden, svunna tider kommer och blir svunna tider igen. Den enda så kallade lika värderingen jag kan tänka mig skrivaren kan syfta på är Hat. Hat mot det okända och främmande. Det är genomskinligt men folk går på det. Det gör mig ledsen.

Funderade på hur man kan dela upp samhället. Vad sägs om tre punkter: framtiden, dåtiden, de utstötta. Framtiden är tjejen som står och väntar på tåget, symboliskt på väg, med sidecut, långa örhängen, mp3-spelare, den moderiktiga läderjackan. Hon har imorgon, om en vecka, tio år, hela sitt liv på sig att skapa, uträtta, skratta och gråta och hon VET om det. Dåtiden är mannen som försöker täcka sina kala fläcker på huvudet. Blåsten avslöjar honom. Den stora portföljen ser ut att väga tio kilo. Kavajen sitter inte så bra längre, och den börjar bli lite gammal. Det fanns en tid. Han var en akademiker, en man folk lyssnade på. Nu är andetagen lite tyngre, glasögon lite mer på sned. De utstötta, eller utsatta är kanske ett än mer passande ord, är han som med tom blick står utanför Knutpunkten bara för att han inte har något att göra, han som sover på en bänk utanför sjukhuset, han som dricker så mycket så att han letar efter rykande fimpar i askfat (inte på skoj, sett det hända TVÅ gånger). Där har ni ensamhet era jävla svin. Det finns dock, som alltid!, en gemensam nämnare när det kommer till varelser av de mänskliga släktet och de tre ovanstående parterna i synnerhet, tiden. Tid som på senare dagar förvandlats till en färskvara. Tid som alltid går för långsamt trots att den aldrig räcker till. Den är märklig den där tiden.

missödena staplar sig på varandra när jag hankar mig fram genom den 24 timmar långa vardagen. För att sen börja om. har ni hört nått om Sisyfos? Inte? Nä jag känner honom i alla fall och visst han har det fett tungt och så men fan inte lika tungt som jag. TONGT. Fuck er och ni som snackar, ändrar, velar, dissar, hackar, kommer med synpunkter hela jävla tiden, vill jag sitta och pilla navelludd och lacka är väl fan det min business? Jag klarade förvisso matematiken med en liten fingerborgs marginal och jag har tappat allt vad speed heter men jag försöker. Försöker läsa er och lära mig men det är ju inte så jävla enkelt när ingen vet vem dom själva É. Identitetskrisen är den största och mest långvarade epidemin på Moder jord. Istället snackar ni om att Bara vara. Bara är. Något nytt hippiekoncepttänk som ska få oss att må bra men funkar det verkligen? Kanske som en fylla. En sån fylla där man super så att skallen trillar av och rullar in under soffan. En kort, skön verklighetsflykt. En förenklad version av carpe diem lite för att åtminstone på det symboliska pappret slippa den press som konstant hänger på en. Man måste ju prestera, måste vara insatt, läsa på och vara kunnig, om sitt samhälle, sina medmänniskor, sina älskade och till och med dom man inte bryr sig ett piss om. Vi strävar efter det logiska men logiken är ologisk och vi med den.
Spyr av osäkerheten och kappvändande horor. Dessvärre finns det ju många av den varan, därför har jag nu gått och fått anorexia. Skrattar absurt, som om jag hade tid åt den skiten egentligen. Men man är ju inte mer än mänsklig, och det blir ju bättre eller hur? Det måste lösa sig liksom. Det är därför man bryr sig hit och dit, FÖRSÖKER, jävla fundeamentalt ord i sammanhanget, göra folk till lags. Det är ju bra i den långa längden. Eller? Va? Snälla? Herregud.

Imorgon är en ny dag. Då ska jag bara vara.

Som Amartya Sen säger: våga inte sätt mig i en box! Din ålder, hudfärg, ditt jobb, vem du röstar på i valet och din sexualitet är element av vem du är, men ger fortfarande inte tillräckligt (LÅNGT IFRÅN) med underlag för mig att förstå vem du är. Vad äter du? Var bor du? Har du barn? Ett husdjur? Och vem är din älskare? Vad har du jobbat med, och vad jobbar du med nu? Ser du HIF på helgerna? Eller är du mer av en trädgårdsmästare? Se personen, era trångsynta äckel. Jag ska väl inte behöva sitta här och vara förbannad, eller?

Han handlar i samma mataffär som du, rakar sig med en likadan rakapparat, duschar med samma shampo, cyklar en likadan cykel, tankar sin bil på samma mack och era barn går i samma skola. Allt handlar tillsist om: mänskligheten. Den största av gemensamma nämnare. Ett samlingsord för ovanstående.

När äckligt smutsigt möter skinande vackert.

Blodet flyter när jag rakar mig. Ett snitt där och ett snitt där. Tur att jag inte är ett större fan av att skära mig själv.
Uppskattar att studierna har börjat. UPPSKATTAR. Givetvis ett ord som i detta sammanhang dryper av ironi. Men Hesmondhalgh är ett roligt namn och Schoug dividerar vid sitt podie med frenesi från en annan planet. Helt klart underhållande!

Kväver mina tankar på obestämd basis.