parodi.

Det är inte det att du inte gör mig lycklig, för det gör du, det är det att du lika bra kan göra mig olycklig som är problemet.

Jag tänker ofta på att skriva, för ofta finns det saker att berätta om eller tänka på eller bara notera, men sen är det som bortblåst igen. Och raderna förblir tomma, svaren uteblir och frågorna hopar sig. Och vad är lögn och vad är sanning? Kan vi urskilja det? Eller är det en kombination utav de båda som skapar verkligheten. Jag hoppas inte det finns någon som helst lögn i orden i alla fall. Era ord, dina ord. Dom jag lyssnar på och vill tro på.

Det är tragiskt det här med att skiljas åt, men ibland blir det så naturligt, frågan som ställs är ifall ni kommer ses igen. Eller vi.

Pappa jämförde sig med en Bukowski i grodätarnas land häromdagen, ni ska få se hans sms lite senare, väldigt likt faktiskt, kul nog.

Jag fryser om mina fingrar och tår, har en röst i hjärnan som viskar något om att bli sviken.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0