afrikan

Valde att fylla magen med Henrik ännu en gång idag. Jag ville inte prata om mitt jobb. Jag sa det redan igår, skrev det till och med här nedan, men han insisterade ÄNNU EN GÅNG! "Pappersarbete... du vet ju", mumlar jag, men han ska veta. Och när jag berättar skrattar han åt min uttröttade röst. Sitta inne och sortera/skriva papper mitt på soliga dan. Jävla liv? Tur att man jobbar för pengarna och inte något annat. Eller egentligen hade jag hellre volontärarbetat i nån gudsglömd djungel eller faktiskt halkat in på ett hörn jag hade trivts till fullo i. Somliga har ju den turen. Som Henrik. Säljer Apple-produkter gör han. Denne lille mans absoluta topp av för tillfället potentiella arbeten. Men jag lever och Kerstin är snäll och jag får lyssna på min egen musik så kritan är ändå god och OK.

Ju mer man vet, desto osäkrare blir man.

Kommer på mig själv okapabel till att läsa mina tidigare noteringar.

När det luktar salt och gräs och ko och tång och mat från restauranterna och spilld glass och nybryggt kaffe och syrénen är knalllila och planken nymålade och pollenallergikerna klagar och alla andra njuter och kläder knappt existerar och barfotafötterna är skitiga och Harald sover till sextonhundra och rakhyvlarna kastas och Öresund motbjudande inbjudande och de rynkiga äldre sover i skuggan och svettlukten är den ende, det är då Du borde vara här. Det är Du inte.

Bukowski skrev att han öppnade sin öl, tog en klunk och lät det komma. Ja, så är det nästan. Vanligtvis håller jag mig till kaffe. Har övervägt det här med kaffe, och öl, och kommer på mig själv att inte fan ska jag överväga det. Makalösa drycker i all sin enkelhet. Det är de förvirrade, halvgalna idioterna som har historier att berätta, händelser att återge, de är med om saker, tänker mycket pratar sällan, blir aldrig uppmuntrade till det. Så de fortsätter tänka, skriver dagbok, på ark, med papper och penna, skrivmaskin eller Word och sparar det i hemlighet. Ingen ska få se, ingen ska få höra. Det kallas ett ont kretslopp. ONT i dubbel bemärkelse, mina vänner. Det är dom jag gillar, det är dom jag hatar, det är dom jag gillar att hata och hatar att gilla. Som jag dras åt. Som ger mig hopp. Hopp i vilken bemärkelse ni vill. Alla har vi ju våra källor man går till, min är nedpissad. Och det är bra. Det bästa utav en värld, den här, till och med. Får mig att hålla ögon och öron öppna. Håller mig medveten. Och varenda gång pyser det som när man knäpper av en kapsyl. Som en imaginär lampa över huvudet. Ikväll klär jag ut mig.

Glömmer bekymmrena som hopar sig i framtiden för en heldag i Viken, illaluktande, vackra Viken. Tar plats på gröna gräsmattor, stora fåtöljer, altaner och slutar i Öresund. Badar trippelt upp, bryr mig inte om den isande första 30 sek. kylan, väljer att njuta av den istället. Dricker öl på nattbädden och sover bredvid en Drake. Idag är det midsommar, kanske därför solen bränner lite extra mycket mot min hud. Kanske därför jag njuter lite extra av en nysläppt platta. Kanske därför...

Ett beteende går alltid att förklara. Det sitter oftast djupt rotat. Mentalt. Det blir som en oförklarlig drift när man egentligen till och med pratar om svaret på frågan. Förklaringen finns där, det gäller bara att se kopplingen. Att lägga märke till detaljerna och jämföra med tidigare erfarenheter. Men det är svårt för oss blinda, är det inte?

Min hjärna hänger inte med. Själsligt som fysiskt. Den värker b o k s t a v l i g t. Väger åttahundrafemtielva kilo och 2 gram. Den tynger mig, men det fattade ni säkert.
Gör 200 situps. Är tudelad. Den glade, och den arge. Samtidigt! ... det är kanske roten till yrseln och den tunga klumpen bakom pannloben? Till varför jag ibland känner mig tröttare än en björn som precis vaknat efter sex månader i ide.
Solen är fortfarande uppe. Knappt knappt. Funderar starkt på att gå ner till fågelviken och bada. Kommer inte göra det. Jag är helt enkelt för rädd.
Ser fram emot imorgon.

Med en huvudvärk som sitter i hela kroppen lagar jag pannkakor med tre kusiner och en lillasyster, läser om Englands vara eller icke-vara inför ödesmatchen om ett par timmar och kommer på att mitt kaffe har kokat färdigt!

Harald är en sömntuta, min mobil är märklig, Viki kan klia sig med bakfoten i nacken och vädret sänder märkliga signaler. Märkliga säger jag!

Nudity i det Krusisa residenset. Kläder är för bögar. Kaffe, croissantrester och Danmarks heroiska vändning från gårdagen på pränt.
Gårdagen var en pärla, Du är en pärla! Förlåt att jag bara försvann.
Om två sekunder lägger jag mig i ett badkar fyllt till nästan toppen, som ambrosia för mina leder.

Äter på konstiga tider. Somnar mitt på blanka dagen, ligger klarvaken på natten. Har ganska ont i huvudet av allt bultande. Nej, ingen metafor för känslor. Men däremot min fredag den 18 juni, 2010.

Det bästa med en blogg är att man kan titta tillbaks på det man skrivit och radera sånt man ser är för lyriskt, för ledsamt, för tråkigt, för glatt, för töntigt, för häftigt för att beskriva det man beskriver. Hjälper en att hålla distansen till sig själv.

Nu ska jag duscha.

Ja, jesus. Att lämna ut sig själv eller att sitta på skiten? Känner ni igen er? Jag vet vad som är säkrast, egentligen säger det sig självt men man måste ju testa ett par gånger först innan man fattar att det inte är värt det. Man måste vara säker. Gardera sig. Gömma sig. Men man är nära att avslöja för mycket. Gång på gång. Det räcker väl egentligen så. Med stora, svarta bokstäver.

Ett annat problem jag vet kommer uppstå i framtiden är abstinens. Du kan omöjligt kolla på så sjukligt mycket matcher (skäms nästan, bara nästan, över mig själv) utan att när allt är slut tugga sönder pennor och krampa i fosterställning som vilken annan detoxerande heroinist. Önska mig lycka till.

Det är dåligt väder ute, hoppas åtminstone det blir bättre fram tills på lördag!

varenda gång jag hör ordet "ras" inom männisosläktet får jag kväljningar. Nu måste jag för en gång skull jobba lite!

Påminns om skiten, dag för dag. Jag saluterar dig för detta!

Igår flödade vinet, en måndag går väl lika bra som en söndag? Och en söndag går lika bra som en lördag, osv. Dessutom hade vi något att fira, FAKTISKT fira, inte fira att första daggen på morgonen är här eller att den första nyckelpigan flyger, nej, Mimmi fyllde ju tjugo sommrar.

Inte ofta jag berör något så ytligt som sport här. Men det här mästerskapet nere i Afrika är historiskt av många anledningar. Den främsta för att det är ett världsmästerskap som för första gången sedan 1930, första året, spelas på afrikansk mark. Det är därför jag vill satsa allt jag äger och har (inte så mycket i och för sig), ärligt talat bara för att ha gjort det, på de afrikaner som ska bära den blod- och jordfärgade fanan.

Och i skuggan av den stora scenen tecknar en hjälte på för tyskarnas sista sjörövarutpost, St. Pauli.

knopfler sjöng, och som han sjöng. Fick en, två, tre rysningar innan jag tappade räkningen och fick tårar i ögonen. Runtomkring oss stod det berusade medelåldersmän och kvinnor. Inte alla av dem, men det är ju de som beter sig som djur, dumma djur, man inte kan låta bli att kika på. Lite som en sidoshow. Värre än en skräckfilm, kan jag lova er.
En annan sidoshow upptäcktes bland pissoarerna i en källare. En man, över 2.00, nu överdriver jag inte, och minst lika bred, med en haka lika stor som sin panna, mellan 40 och 50-sträcket, kanske äldre, släpper in mig. Nu är det bara han och jag där inne, min blåsa är alldeles för rädd för att gå, och han står där och pratar, detta jättelika kreatur, om att han faktiskt är snäll, trots att han såg så läskig ut (hans ord, inte mina, men jag instämde, i det tysta givetvis). Lite senare, i baren, berättar han att han gett min kompis, han den blonde, femti kronor.
- Blev han glad? frågar jag.
- Ja det vet jag inte, det skiter jag i, mullrade han.
Såg honom till sist inne på tivoli, spillandes öl över bardisken, ögonen rullandes runt i skallen på honom. Jag lämnade honom där. Jag hade sett tillräckligt.

Värdelösa mänskliga drag

Verklighetsflykter (nån jävla måtta får det vara)
Lögner (och inte de simpla ljugandet för andra, sånt får man ta, och se igenom, utan det lögner man berättar för sig själv)
Svart/vitt (givetvis syftar jag på de metaforiska färgerna)
Att blunda, vara rädd (inte för spöken då, för sånt som bör tas itu med men som man hellre lägger benen på ryggen åt.)

Berättade att jag läste Bukowski för farsan.
- Jahaja. "Jag vaknade. Jag sket. Jag kräktes. Jag var bakis" ?
- Nääää...
- Jasså? Inte han?
- Jo, jag förstår ju vad du menar... men det där är bara fördomar.

Cp kväll. Studentbjudningarna var underbara, fräsha, varierande mat, samma alkohol. 1+ till Pölsa för skumpan! exklusivt. 1+ till tobbe för Paellan! jävla svårt att äta för en svensk bara. Stan är fan ett töcken men jag minns de små shotglasen och bussen hem. Ett jävla gapande, trillande, bråkande, skrikande, fotograferande och förstörande. Men det bästa med att festa måste ändå vara att få sitta och skriva om det dagen efter i kalsonger och med en kopp kaffe bredvid sig.

Idag: VM, VM, Sofiero, Mark Knopfler. Lite störigt att missa USA-England men det är väl sånt man får ta när man väljer bland livets goda.

om man inte kan göra något åt saken, varför ska man då bry sig? Nej, nu skiter jag i det här tramset. Jag måste ändå gå ut med hunden.

Fuckad i hjärnan? Som ett irriterande stänk från pissoaren. Man tar voltaren mot migrän. Eller rehypnol? jag minns inte.

Det vandrade ett långt Ship to Gaza-tåg i Malmö i lördags. På en banderoll stod det "Ingen fred utan rättvisa". Med tanke på att det knappt finns något av det sistnämnda hoppas jag verkligen inte fred står och faller med det.

Norrlands guld och brasilianskt brännvin igår, Mölles fattiga riddare till frukost idag! 1+
Åker hem, lackar svett och läser de tre första kapitlena ur En snuskgubbes anteckningar. Vilken fantastisk jävla dag! tänker jag, och tappar upp badkaret.

Ignorerar, förtränger och handlar dojjor på Väla. Mölle slår på stort och blir knivexpert. Blir kallad bög men gillar det. Omar är ju hemma igen!

Bedövar det tunga i mon coeur med franska ostar och en flaska vin. Ser storslagna sagor i hopp om större förståelse. För vad vet jag inte. Det hjälper inte.

Man samlar på sig ord och sållar bort dem, vilka betyder något och så? Hjärnan och hjärtat är ofta oense. Alltid oense. Tillsist är det upp till mig att ta det avgörande beslutet. Det är svårt det där.

Jag hatar mig själv i den här typen av kammare. Kläderna är mörka, precis som ögon, hår och naglar. Det finns inget liv, bara den värsta formen av sjuka. Sånt som jänkarna kallar crime of passion för fan.

När inte ens det skrivna ordet hjälper, då är det illa.

Klockan är någonstans runt halv två nattetid när jag och den iskalla hinken med vatten är på väg hem från Lerberget. Då ser vi en blond kaluffs komma gåendes mot oss. - Jag trodde det var Tobias... säger jag till Jesper. - Jag med... svarar han. Ju närmre vi kommer desto mer går det upp för oss att det faktiskt är Tobias. Glad i hågen, ett par (2 dvs 10+) öl i kroppen och vi alla är lyriska över att vi träffar varandra just nu, just där, som om det vore ödet. Vad försökte det säga till oss? Att vad som helst kan hända? Även det mest oväntade? Nej, en alldeles för allmän och enkel förklaring. Måste klura mer på den där...

Dina chanser är små, mindre än noll.
Talar han om livet?

AA, solen skiner, gapa stort, håll käften, sup in!
Dessvärre måste jag bära på tunga ord och läsa böcker som Organisation - att beskriva och förstå organisationer. Bengt Abrahamsson, Jon Aarum Anderson, ni får min hjärna att jobba på högvarv! Tack gudskelov att jag får en iskall hink vatten över mig vid namn Jesper Robild ikväll. Puuuh.

Fyra nödvändiga ting när du flyr från Djävulen (bokstavligt som bildligt)

1. Ett par springskor
2. Strumpor
3. Shorts
4. T-shirt med trycket Just Do It.

Att vara maktlös innebär ofta en mängd olika inre känslor. Ofta i olika stadier. Först kommer fuck off-stadiet. Man blir förbannad, besviken samtidigt som man vill göra något åt saken, men att vara maktlös innebär ju just att man inte kan göra det. Andra stadiet är matthet. Man bryr sig inte, man är bara trött, skakar på huvudet som kepsagubbarna på en HIF-träning och muttrar något medans man går iväg med armarna knutna bakom ryggen.

Har man otur finns det ett tredje stadiet. Där ilskan/tröttheten förvandlas till tårar. Yttre, som inre.