afrikan

När vi var i henriksens lägenhet och spelade mario kart 64 var det med en snubbe som hade sjukt många tatueringar. Har glömt hans namn men har sett honom två gånger den här veckan och nu har han sannolikt däckat på bussen på väg mot mölle, vilket kommer vara platsen han snart vaknar upp på.

Ett bevis för att jag alltid lyssnar på dig oavsett respons är den händelse som utspelade sig iförrgår när du hjälpte mig av med mina kläder.

Älskar: Nya sms i inkorgen 05:07.

Prövar kläder inför Döden.

Notering till sig själv:
Igår, den sjuttonde juli, var jag fullständigt tillfreds.
Vi är allas vårat alter-ego.
Jag tycker synd om, och döm mig inte nu, er. Men alla är inte er.
Det divideras huruvida vi föds med våra personligheter redan formade från arv och gener. Jag ser det som en omöjlighet. Men vi föds inte som tomma skal heller.
Där ute finns balansen, vi trampar på den.
Definiera MÄNSKLIGHETEN?

När en mans liv radikalt förändras kan han antingen välja att fira eller sörja det. Oavsett syfte kommer han dock göra det på samma vis, han dricker. De flesta männen har det sistnämnda som anledning.

Och allt blev stilla igen. Det enda som lät var löven som viskade med varandra. En räv sprang över vägen. Över fältet. In i skogen. Uppför berget. Borta.

Vissa saker gör mig mer förbannad än andra. Andra saker gör mig så förbannad att jag börjar skratta. Som den där rödbrände svenske ungdomen som stod på knutan idag. Hans telefon ringer. - Whaddup yo? Jag är på Knutan yao.
Jag går tre meter därifrån men börjar ändå skratta. Högt! Jag hoppas han hörde, jag hoppas han förstod varför. För i helvete.

Väcks med ett ryck av en lätt beröring. Det var tur det. Drömmen höll på att urarta. Ansikten som förändras framför mig, från vackert till fult, förförisk på utsidan, rutten på insidan. Blir attackerad med kniv, blir ensam kvar i en nedsläckt stor sal, bussen tar mig till platser jag kan namnet på men inte känner igen. Vad ville den säga mig? Förmodligen ingenting.

Har däremot gjort en intressant upptäckt. Min vänstra armhåla luktar riktigt äckligt, medans min högra inte luktar någonting alls. Märkligt.

Ikväll är jag orange.

Även sansad, rationell och eftertänksam är synonymer för galen.
När någon säger att han eller hon eller du eller ni blivit fullkomligt galna har någon fel, för inte kan man bli något som redan är?
Jag måste inse att jag är galen för att få behålla mitt förstånd. Förvirrande självklart, intesant? Paradoxalt är vackert.

Jag befinner mig på en plats där det aldrig blir riktigt mörkt. Gissa var jag är?

Perversa människor för mig är dom som stryker sina underkläder, packar mat i matlådor och plastar in lådan, som håller inne på sina bubblande skratt, som står bredvid och rynkar på näsan men aldrig säger något (men dom vill! sanna mina ord det ser man i deras ögon), som efter samlag med den den älskar tar på sig kläder när den ska hämta ett glas vatten, som vecklar ut sin jacka när den ska sätta sig ned på marken. Den perverse amöbans hemmasnickrade filosofi, ett ständigt maniskt skygg- och trygghetssökande. Men vad mer kan man göra än att himla med ögonen, gå förbi, försöka vara annorlunda, försöka vara mänsklig och göra det man gör bäst: skapa och ta itu med problem.

Skillnaden mellan att sitta och diskutera fitta och dess litterära innebörd och att sitta och tala om Kafka och Sartre är hårfin.

Dricker kallt kaffe och läser News Culture, mediekulturer, mediesamhälle, helvete. Nån gång ska jag använda mig av den här förståsigpålektyren till att elda med.

Livet & Döden tar inte skepnad i änglaliknande, hårfagra hermafroditer eller upprätta svarta kåpor med en lie i handen. Dom tar uttryck i vårt beteende och utseende. I ditt, mitt, din kompis, min mammas, Kungens och Michael Caines. Håret, ansiktsdragen, händerna, ryggen, benen. Det är här Livet och Döden avslöjar sin existens. I rynkorna, fårorna, de inre som yttre, hållning, blicken i ögonen, vokabulär och ton i tal. Det är då jag går på leendet, Livets sista uttryckspost innan allt ger vika.

Det är lärorikt att åka den där kollektivtrafiken. En bra plats att studera utvecklingen av mänskligheten och de samhälle vi byggt upp. Som diverse reklamer som ofta drar vår uppmärksamhet. Idag var det speciellt en som jag fick upp ögonen för. Reklamen var för att käka flingor, säkert ett märke också, det struntade jag i, och skaparna av denne reklam hade valt att använda sig av orden Väck djuret inom dig! Lustigt... jag som trodde vi hade problem att kontrollera det redan?

Trams! TRAMS! En massa trams, men vem orkar i slutändan vara seriös? Vem orkar i slutändan hålla på sin fasad? Vi alla vill väl släppa på oss själva ibland? Akta lite på masken för den utvalde att se vad vi egentligen tänker och fungerar. Men det är farligt! Du måste kunna skratta åt din egen lilla blottning, bibehålla självdistans väl medveten om att det inte ska upprepas med allt för jämna mellanrum, att alltid ligga steget före, redo att återgå till det normala onormala. Hajjar ni vad jag menar?

Dröser i sängs tidigt nuförtiden, medveten om att jag kommer hata att få dra mig upp ur den tidigt. Sängen är som bäst mellan 06 och 09. Vaknar hela tiden. Beror förmodligen på förkylningen, eller på drömmar jag glömmer bort direkt när jag öppnar mina ögon? Vill inte veta, vill inte komma ihåg om det är det sistnämnda, det är antagligen inga bra sådana isåfall. Skyller på förkylningen. Är det något Gud borde straffas för för att han skapade är det sommarförkylningar.

Valde att fylla magen med Henrik ännu en gång idag. Jag ville inte prata om mitt jobb. Jag sa det redan igår, skrev det till och med här nedan, men han insisterade ÄNNU EN GÅNG! "Pappersarbete... du vet ju", mumlar jag, men han ska veta. Och när jag berättar skrattar han åt min uttröttade röst. Sitta inne och sortera/skriva papper mitt på soliga dan. Jävla liv? Tur att man jobbar för pengarna och inte något annat. Eller egentligen hade jag hellre volontärarbetat i nån gudsglömd djungel eller faktiskt halkat in på ett hörn jag hade trivts till fullo i. Somliga har ju den turen. Som Henrik. Säljer Apple-produkter gör han. Denne lille mans absoluta topp av för tillfället potentiella arbeten. Men jag lever och Kerstin är snäll och jag får lyssna på min egen musik så kritan är ändå god och OK.

Ju mer man vet, desto osäkrare blir man.

Kommer på mig själv okapabel till att läsa mina tidigare noteringar.

När det luktar salt och gräs och ko och tång och mat från restauranterna och spilld glass och nybryggt kaffe och syrénen är knalllila och planken nymålade och pollenallergikerna klagar och alla andra njuter och kläder knappt existerar och barfotafötterna är skitiga och Harald sover till sextonhundra och rakhyvlarna kastas och Öresund motbjudande inbjudande och de rynkiga äldre sover i skuggan och svettlukten är den ende, det är då Du borde vara här. Det är Du inte.

Bukowski skrev att han öppnade sin öl, tog en klunk och lät det komma. Ja, så är det nästan. Vanligtvis håller jag mig till kaffe. Har övervägt det här med kaffe, och öl, och kommer på mig själv att inte fan ska jag överväga det. Makalösa drycker i all sin enkelhet. Det är de förvirrade, halvgalna idioterna som har historier att berätta, händelser att återge, de är med om saker, tänker mycket pratar sällan, blir aldrig uppmuntrade till det. Så de fortsätter tänka, skriver dagbok, på ark, med papper och penna, skrivmaskin eller Word och sparar det i hemlighet. Ingen ska få se, ingen ska få höra. Det kallas ett ont kretslopp. ONT i dubbel bemärkelse, mina vänner. Det är dom jag gillar, det är dom jag hatar, det är dom jag gillar att hata och hatar att gilla. Som jag dras åt. Som ger mig hopp. Hopp i vilken bemärkelse ni vill. Alla har vi ju våra källor man går till, min är nedpissad. Och det är bra. Det bästa utav en värld, den här, till och med. Får mig att hålla ögon och öron öppna. Håller mig medveten. Och varenda gång pyser det som när man knäpper av en kapsyl. Som en imaginär lampa över huvudet. Ikväll klär jag ut mig.

Glömmer bekymmrena som hopar sig i framtiden för en heldag i Viken, illaluktande, vackra Viken. Tar plats på gröna gräsmattor, stora fåtöljer, altaner och slutar i Öresund. Badar trippelt upp, bryr mig inte om den isande första 30 sek. kylan, väljer att njuta av den istället. Dricker öl på nattbädden och sover bredvid en Drake. Idag är det midsommar, kanske därför solen bränner lite extra mycket mot min hud. Kanske därför jag njuter lite extra av en nysläppt platta. Kanske därför...

Ett beteende går alltid att förklara. Det sitter oftast djupt rotat. Mentalt. Det blir som en oförklarlig drift när man egentligen till och med pratar om svaret på frågan. Förklaringen finns där, det gäller bara att se kopplingen. Att lägga märke till detaljerna och jämföra med tidigare erfarenheter. Men det är svårt för oss blinda, är det inte?

Min hjärna hänger inte med. Själsligt som fysiskt. Den värker b o k s t a v l i g t. Väger åttahundrafemtielva kilo och 2 gram. Den tynger mig, men det fattade ni säkert.
Gör 200 situps. Är tudelad. Den glade, och den arge. Samtidigt! ... det är kanske roten till yrseln och den tunga klumpen bakom pannloben? Till varför jag ibland känner mig tröttare än en björn som precis vaknat efter sex månader i ide.
Solen är fortfarande uppe. Knappt knappt. Funderar starkt på att gå ner till fågelviken och bada. Kommer inte göra det. Jag är helt enkelt för rädd.
Ser fram emot imorgon.

Med en huvudvärk som sitter i hela kroppen lagar jag pannkakor med tre kusiner och en lillasyster, läser om Englands vara eller icke-vara inför ödesmatchen om ett par timmar och kommer på att mitt kaffe har kokat färdigt!

Harald är en sömntuta, min mobil är märklig, Viki kan klia sig med bakfoten i nacken och vädret sänder märkliga signaler. Märkliga säger jag!