afrikan

Ju mer jag vet, desto mindre vet jag. Jag gillar det. Jag gillar det för att det är sant. En mening som kortar ned verkligheten, drömvärlden och går att applicera på de mest omöjliga ting - som kärlek. Det är annars väldigt svårt att dra paralleller mellan kärlek och något logiskt och rationellt. Men jag tycker jag lyckats ganska bra här. Mer än så vill jag inte skriva. Eller snarare, jag tillåter inte mig själv det. En punkt jag har blivit väldigt mycket bättre på. Tack tack för det, försvinn nu.

Aftonbladets kampanj är nobel. Vi gillar olika! Jag gillar det. Har gillat det ända sen jag såg det för första gången. Vilken jävla bra idé! Tydligen tagen från en fransk reklamkampanj också, ett extra plus. Men säg den lycka som varar länge. Det s.k fenomenet Facebook har fått en grupp, Vi gillar lika, ett ironiserande över vad som är rätt. Och jag läser: "Vi tror på en gemenskap i samhället grundat på lika språk, lika kultur och lika värderingar"

Det bränner i mina ögon, jag tappar synen, min magkatarr kommer tillbaka och benen vill sparka på den som skrivit detta. Lika kultur? Lika värderingar? Ordet värderingar kan vara det farligaste som lagts i människans mun. Isåfall har vi alla lika värderingar. Vi vill alla ha mat på bordet, att våra barn och våra äldre ska få en bra omsorg, att det ska finnas jobb till alla, vill jag gå och se på bio ska det gå och vill jag kunna få tillgång till att köra bil ska det inte vara några problem, vill jag lyssna på Bruce Springsteen ska jag kunna göra det och vill jag bli snickare ska jag få möjlighet till att bli det. Det är däremot våra intressen (!) som skiljer oss åt. Vad vi vill äta för mat, vad vi vill se på för film på bion, vilken bil vi vill köra, vad vi vill lyssna på för musik och vad vi vill jobba med och jag tror att alla dom 6,567 personerna som är med i den där gruppen har olika svar på dessa frågor. Och jag tror förövrigt att noll av dom 6,567 personerna som är med i den där gruppen kan definiera ordet kultur.

Ponera nu tillsist att Ande, 48, rasist halva sitt liv och en stor fantast utav dansband, har åkt till Löddeköping för att titta på Torssons. Plötsligt hamnar han bredvid Hassan, 50, även han en stor fantast av dansband och i synnerhet Torssons. Plötsligt har Ande och Hassan en så kallad lika värdering, det två ord som Ande under sina möten med andra rasister, under upplopp och kravaller, fått höra att han och i detta fallet Hassan indirekt inte ska ha. Kanske börjar Ande tänka till? Kanske är inte Hassan roten till allt ont? Han gillar ju trots allt något som jag gillar. Det finns fortfarande tid, Ande!

Vi gillar lika-gruppen förespråkar lika värderingar, men ovanstående talar för att detta är en omöjlighet, eftersom det inte finns något som är exempelvis konstant svenskt, danskt, norskt, dvs lika. Allt är flytande och formbart. Allt förändras med tiden, svunna tider kommer och blir svunna tider igen. Den enda så kallade lika värderingen jag kan tänka mig skrivaren kan syfta på är Hat. Hat mot det okända och främmande. Det är genomskinligt men folk går på det. Det gör mig ledsen.

Funderade på hur man kan dela upp samhället. Vad sägs om tre punkter: framtiden, dåtiden, de utstötta. Framtiden är tjejen som står och väntar på tåget, symboliskt på väg, med sidecut, långa örhängen, mp3-spelare, den moderiktiga läderjackan. Hon har imorgon, om en vecka, tio år, hela sitt liv på sig att skapa, uträtta, skratta och gråta och hon VET om det. Dåtiden är mannen som försöker täcka sina kala fläcker på huvudet. Blåsten avslöjar honom. Den stora portföljen ser ut att väga tio kilo. Kavajen sitter inte så bra längre, och den börjar bli lite gammal. Det fanns en tid. Han var en akademiker, en man folk lyssnade på. Nu är andetagen lite tyngre, glasögon lite mer på sned. De utstötta, eller utsatta är kanske ett än mer passande ord, är han som med tom blick står utanför Knutpunkten bara för att han inte har något att göra, han som sover på en bänk utanför sjukhuset, han som dricker så mycket så att han letar efter rykande fimpar i askfat (inte på skoj, sett det hända TVÅ gånger). Där har ni ensamhet era jävla svin. Det finns dock, som alltid!, en gemensam nämnare när det kommer till varelser av de mänskliga släktet och de tre ovanstående parterna i synnerhet, tiden. Tid som på senare dagar förvandlats till en färskvara. Tid som alltid går för långsamt trots att den aldrig räcker till. Den är märklig den där tiden.

missödena staplar sig på varandra när jag hankar mig fram genom den 24 timmar långa vardagen. För att sen börja om. har ni hört nått om Sisyfos? Inte? Nä jag känner honom i alla fall och visst han har det fett tungt och så men fan inte lika tungt som jag. TONGT. Fuck er och ni som snackar, ändrar, velar, dissar, hackar, kommer med synpunkter hela jävla tiden, vill jag sitta och pilla navelludd och lacka är väl fan det min business? Jag klarade förvisso matematiken med en liten fingerborgs marginal och jag har tappat allt vad speed heter men jag försöker. Försöker läsa er och lära mig men det är ju inte så jävla enkelt när ingen vet vem dom själva É. Identitetskrisen är den största och mest långvarade epidemin på Moder jord. Istället snackar ni om att Bara vara. Bara är. Något nytt hippiekoncepttänk som ska få oss att må bra men funkar det verkligen? Kanske som en fylla. En sån fylla där man super så att skallen trillar av och rullar in under soffan. En kort, skön verklighetsflykt. En förenklad version av carpe diem lite för att åtminstone på det symboliska pappret slippa den press som konstant hänger på en. Man måste ju prestera, måste vara insatt, läsa på och vara kunnig, om sitt samhälle, sina medmänniskor, sina älskade och till och med dom man inte bryr sig ett piss om. Vi strävar efter det logiska men logiken är ologisk och vi med den.
Spyr av osäkerheten och kappvändande horor. Dessvärre finns det ju många av den varan, därför har jag nu gått och fått anorexia. Skrattar absurt, som om jag hade tid åt den skiten egentligen. Men man är ju inte mer än mänsklig, och det blir ju bättre eller hur? Det måste lösa sig liksom. Det är därför man bryr sig hit och dit, FÖRSÖKER, jävla fundeamentalt ord i sammanhanget, göra folk till lags. Det är ju bra i den långa längden. Eller? Va? Snälla? Herregud.

Imorgon är en ny dag. Då ska jag bara vara.

Som Amartya Sen säger: våga inte sätt mig i en box! Din ålder, hudfärg, ditt jobb, vem du röstar på i valet och din sexualitet är element av vem du är, men ger fortfarande inte tillräckligt (LÅNGT IFRÅN) med underlag för mig att förstå vem du är. Vad äter du? Var bor du? Har du barn? Ett husdjur? Och vem är din älskare? Vad har du jobbat med, och vad jobbar du med nu? Ser du HIF på helgerna? Eller är du mer av en trädgårdsmästare? Se personen, era trångsynta äckel. Jag ska väl inte behöva sitta här och vara förbannad, eller?

Han handlar i samma mataffär som du, rakar sig med en likadan rakapparat, duschar med samma shampo, cyklar en likadan cykel, tankar sin bil på samma mack och era barn går i samma skola. Allt handlar tillsist om: mänskligheten. Den största av gemensamma nämnare. Ett samlingsord för ovanstående.

När äckligt smutsigt möter skinande vackert.

Blodet flyter när jag rakar mig. Ett snitt där och ett snitt där. Tur att jag inte är ett större fan av att skära mig själv.
Uppskattar att studierna har börjat. UPPSKATTAR. Givetvis ett ord som i detta sammanhang dryper av ironi. Men Hesmondhalgh är ett roligt namn och Schoug dividerar vid sitt podie med frenesi från en annan planet. Helt klart underhållande!

Kväver mina tankar på obestämd basis.

Im your mama, im your dady, im that nigga in the alley
I've been trying to call you all day long but you see, i don't have your phone number.

det kommer mera.

Funderar på varför jag bryr mig så mycket.
Funderar på att säga upp mig.

London är en av de bättre städerna i världen. Min referensram är väl inte sådär väldigt bred ännu men min åsikt lär stå sig oavsett. Atmosfären är giftig, sätter sig i näsa och lungor för att sakta sippra ut i blodet.

Drömmer om män utan ansikten som knackar på dörren och försöker kidnappa mig. Om att dom jag håller om mest vill mig illa. Ett illavarslande tecken.

Sjunger på sista refrängen.

Ser Viki. Känner hur jag vill vara henne. Ligga i det gröna och slicka mig runt munnen. Speja precis ovanför grässtråna och endast behöva bekymra mig över att jag kommer få äta torrfoder till middag.

Ibland vill jag in i era hjärnor för att se hur ni resonerar.

På lördag beger jag mig mot London, blir ett väldigt välkomnat avbrott i denna desorienterade, opålitliga tillvaro.

Tillit är en färskvara och ibland skjuter man sig själv i foten. Ibland skjuter man till och med sig själv i huvudet.
Fick en kommentar. Stod att jag kastade sten i glashus. Jag förstår intentionerna med kommentaren men måste säga att den ändå inte stämmer sett till nedanstående inläggs innehåll. Jag har inte basker på mig när jag skriver, hedersord.

Det finns en hel del att kommentera och reflektera över, negativt som positivt, men jag har såhär lite (ni kan inte se det men det är knappt något mellanrum mellan min tumme och mitt pekfinger) intresse över att göra det här i skrift för tillfället så jag nöjer mig med att konstatera att hiphop nästan aldrig gör sig själv rättvisa live och att jag väldigt mycket ser fram emot veckan som kommer. Vackert besök och en resa står högst upp på prioriteringslistan.

Det här huset är inte för de svaghjärtade. Det går någon i trappan, nån lägger i sängen på ovanvåningen, hunden suckar tungt. Ändå är det bara jag här. Kanske representerar ljuden någonting? Osäkerhet, illvilja, tröttnad, desorientation, missprioriteringar.

Hur som helst såg jag kanske den mest pretentiösa mannen jag någonsin sett häromdagen. Rent utseendemässigt talat så klart, hur han är personligen har jag ingen aning om och spelar föga roll. Han är på väg ned mot tågen på Knutpunkten bärandes en scarf, en basker och axelväska med en förmodligen nyköpt baguette i. Var han på väg söderut månne? Hur som helst förvånas jag över att människor vill göra sig mer oseriösa än vad dom redan är. Folk har redan svårt att ta varandra på allvar som det är, så dyker den här mannen upp. Kanske försöker han lätta upp stämningen? Mitt tips är dock att han tar sig själv på alldeles för stort allvar. Om han någonsin kommer till den insikten kan han tröst sig med att han inte är ensam på den punkten.

Mitt hus ter sig ha blivit besatt medans jag vart borta. Har hört diverse läten under de timmarna jag vart hemma. Bland annat en märkbar dunk på ovanvåningen och ett kvackande läte (tänk er en anka) i hallen. Spännande.

min mobil har haft en battertid som räckt mellan onsdagmorgon och söndageftermiddag. Den dog när jag stod i mitt rum nyligen hemkommen från Emmaboda och på väg att sätta i den i laddaren jag inte hade behövt ha med mig. Lite synd, måste jag säga.

Om du vill höra något riktigt intressant, gå till dom som aldrig pratar.
Allt är oftast inte vad det verkar. Alla har hemligheter. Lögner, stora som små, skapar verklighetsbilden. Min verklighet. Mannen bredvid mig kan få återberättat samma lögn, fast kanske är det den här gången sanning? Du nämner förvisso samma händelse, men detaljerna är annorlunda. Vem som var där, vad du gjorde, vad ni gjorde. Och så fortsätter det, med näste man och näste man. Tillsist lämnas vi med frågan: vad är sanning?
Viktigt att ha i åtanke innan ni besvarar frågan är dock att lögner inte enbart tar sin form i ord, utan också hur du väljer att bete dig och, så att säga, arrangera gemene vän och oväns verklighetsbild utav dig. Genom handlingar, accesoarer, ansiktsuttryck, till och med sättet du hälsar på. Detaljerna är många och är inte kontentan av denna notering. Vill du läsa mer föreslås sociolog Asplunds Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet.
Med ovanstående inflik i beräkning tror jag att svaret på frågan är antingen att det aldrig finns en sanning, utan flera, du ska helt enkelt bara bestämma dig vilken av dom du vill bilda dig en uppfattning efter. Eller, att det inte finns någon sanning. Bara lögner. Om ni blir obekväma av ordet lögn (vilket förmodligen betyder att ni vet vad jag pratar om), använd det fetstilade istället, det som beskriver det hela så vackert, arrangemang.
Oavsett leder det här till en dystopisk konklusion: att vi aldrig kommer kunna lita på varandra, inatt, imorgon, om ett år, tills tid och rum, upphör att existera.

För att lämna er med en upplyftande nyhet vill jag sluta med att påpeka att tiden och rummets livslängd går hand i hand med vår tillit till varandra. (Så praktiskt va?) Vi har med andra ord längden i våra egna händer. Något som är lätt att glömma bort.

Lars Vaular - Rett opp og ned from Lars Vaular on Vimeo.

Lycka är, oavsett vilken spirituell, mental, sexuell, religiös eller politisk läggning du har, ALLTID bäst delad.
/ jag, misantrop

Det har lagt sig en extra tung tystnad över här där jag är. Tystare än vintern.

Jag vet inte vad jag tycker är värst. Att Basshunter släpper nytt, eller att han faktiskt försöker vara seriös den här gången.

tillsammans, men utan att mötas, den ena sovandes när den andra går upp, vakar de båda över oss.